öööööööööö

Våga fråga!

Titta på fotot här nedanför. Själv har jag stirrat på det i flera veckor i streck. Jag gick i sjätte klass och vi var på skolresa till Göteborg. Jag var överlycklig för parallellklassen 6D var med på samma resa. Och där gick HON.
I en vecka hade jag planerat hur allt skulle gå till. In i minsta detalj.
Tanken var att jag skulle sätta mig bredvid HENNE på bussen. Efter ett litet tag skulle jag låta min hand snudda vid hennes. Hon skulle ta tag i den och se djupt in i mina ögon. Så enkelt var det i drömmarna. Sedan skulle allt vara klart och då var vi ihop.
Jag hade varit förälskad i flera månader. Men jag vågade inte visa med en min att jag var prillig och stormkär. Tvärtom blev jag knäpptyst så fort hon kom i närheten och jag kände mig alltid lika fånig och fel i hennes sällskap. Det kändes som om jag gjorde mig till hela tiden, och det ville jag ju absolut inte.
Planen fungerade perfekt. Jag stod väldigt nära i kön till bussen, och lät killarna bakom knuffa på hur mycket de ville. Varje gång de knuffade på mig så rörde jag vid hennes täckjacka och hela kroppen skälvde vid varje beröring. Schampolukten från det långa, vackra håret kittlade i näsan och i den stunden stod världen stilla och jag var riktigt lycklig. Snart skulle det ske.
Då slog katastrofen ner som en bomb.
I min egen drömvärld hade jag inte märkt hur HON nu stod längst bak i bussen, men jag vaknade upp och såg till min fasa hur min stora kärlek just pressade sig ner mellan sina tjejkompisar på den överfyllda sistaraden. Och då märkte jag hur nära jag stod. Bara några millimeter från hennes knän - fånstirrande.
- Och vad vill du då?!? frågade hennes kompis surt.
Alla stirrade och färgen i mitt ansikte var snart tomatröd. Skammen dunkade i kroppen. Allt var förstört.
Därför tog jag den här bilden. Några timmar senare. På 250 meters håll. Det var det närmaste jag vågade mig.


Och därför stirrade jag in i den här bilden i veckor efteråt och försökte påminna mig om hur pricken på bilden som var min kärlek såg ut i närbild.
Det blev aldrig någonting mellan oss. Min kärlek rann till slut ut i sanden.
Men för några år sedan träffades vi av en slump. Och jag vågade äntligen berätta den här historien för henne. Då slog bomben ner igen. Hon sa att hon hade märkt hur jag gått och sneglat och att hon själv bara hade väntat på att jag skulle fråga. Då skulle hon svarat ja på direkten. Men hon hade varit för blyg för att våga fråga själv.
Mitt råd är alltså självklart: Om du verkligen vill så Våga Fråga! Det kan aldrig bli värre än att man får ett nej till svar, men då vet man i alla fall. Det är ju löjligt att man ska behöva gå och vänta i 23 år med något som tar några sekunder att få svar på.