ööööööööööö

Tampong på snoppen

Jag har haft en enda timmes sexualundervisning i mitt liv.
Under den timmen lärde sig ingen i klassen ett endaste dugg. Detta hände i sexan och jag kommer ihåg att alla i klassen fnissade hela lektionen.
Fröken skrev "penis" och "vagina" på svarta tavlan. Hon rodnade och tystnade. Vi fnissade och ingenting vettigt blev sagt. Fröken blev arg och lämnade klassrummet innan timmen var slut.
När någon i klassen undrade varför vi aldrig hade någon mer sexual-undervisning fick vi veta att det var vårt eget fel. Att det var vi
som inte kunde sköta oss, och att vi inte var mogna för "sånt" ännu.
När jag tänker på det nu så blir jag väldigt arg. Redan på min tid stod det skolans riktlinjer att alla barn har rätt till sexual-undervisning. Men än idag slarvas det över av många lärare som inte riktigt törs prata om så känsliga saker.
Att lärarna höll på så för 25 år sedan kan jag förstå. Men nu?!?
Som liten var jag expert på att hitta gömda grejer. Jag kunde alla min mammas hemliga kakställen. Jag visste var mina bröder gömde det mest privata. Och jag hade full koll på var julklapparna låg långt före julafton.
Därför blev jag väldigt förvånad när jag en morgon hittade en kondom i tandborstskåpet. Det hade aldrig legat något liknande där. Och jag hade aldrig haft en tanke på att mina föräldrar höll på med "sånt". För även utan sexualupplysning så visste jag att kondomer hade någonting med sex att göra.
Jag var ju nyfiken, så naturligtvis snodde jag kondomen ur skåpet för att testa hur man satte på den, men jag lyckades aldrig.
En enda vettig lektion i sexualkunskap hade räckt. Hade vår fröken bara vågat visa upp en kondom så hade jag sluppit mycket möda och stort besvär.
Långt senare förstod jag nämligen att det som jag försökt trä på var mammas tampong. Och det var inte det lättaste...
Vågade vi prata mer om kroppen och känslorna, både i skolan och hemma, så skulle mycket bli enklare. Det är jobbigt att gå och oroa sig över sig själv för jämnan. Och väldigt onödigt – eftersom svaren oftast är väldigt naturliga.
Jag har jobbat på Kamratposten i många år. Dit kommer massor av frågor om kroppen och känslolivet, men väldigt få brev kommer från killar.
Jag är säker på att killar oroar sig minst lika mycket för hur kroppen förändras som tjejer gör. Men killar är inte vana att prata om sånt. Och killar har sällan någon att vända sig till. Deras pappor har inte pratat med sina pappor, och så fortsätter killarna att vara tysta. Det kan säkert kännas naturligare för en tjej att gå till en ungdomsmottagning och fråga.
Där finns det kvinnlig personal, men sällan några män att fråga.
Därför är det extra viktigt med böcker i det här ämnet för killar. Därför har jag skrivit Lilla Snoppboken, som förresten går lika bra att läsa om man är tjej.