öööööööööö

Jag hatar barnböcker

(Ur "Svensk Bokhandel")

Min treåriga dotter älskar böcker. Och vi har rätt många exemplar hemma. Och vi läser rätt mycket. Och det är väldigt kul.
Jag blir alldeles knorvig av lycka när hon dras in i det okända. Blicken är långt, långt borta och jag får inte veta vad hon tänker. Inte förrän nästnästa dag när hon fortsätter på historien och berättar vidare för sina smådjur.
Från början var jag tvungen att skriva om det mesta i de flesta småbarnsböckerna. Det var omöjligt att läsa orden som stod där, ingen var riktigt lagom i språket. Det var för mycket eller för svårt eller bara fel.
Men nu upptäcker vi hur bok efter bok bara går rätt in. Samma ord som rabblas fram och tillbaka. Hon kan dem utantill. Jag kan dem utantill.
Ibland försöker jag förändra bara för sakens skull.
- Nej, skriker hon förnärmat. Läs riktigt!
Hon är beroende av böcker. Det är som ett gift i henne. Bara en liten, liten till...
Jag blir galen. Jag älskar ju böcker, jag njuter av vartenda streck som tecknaren gjort för att förhöja historien. Varje galet tankehopp från författarens tokhjärna gör mig lycklig.
Men inte nu. Nu känner jag ilskan koka inom mig. Och jag blir vansinnig på mig själv för att jag blir arg - för att hon vill läsa böcker!
Jag vill ju att hon ska bli uppslukad av Alfons och Ture och Pettson. Vill ju att hon ska vara lite lagom bokberoende. Men nu är måttet rågat. Bägaren har runnit över. Det har helt enkelt gått för långt.
- Nej, nu blir det inte mer. Jag orkar inte. Pappa måste...
Jag reser mig och går.
Hon skriker och snörvlar och vrålar och gastar.
Jag försöker samla mig. Tankarna virvlar. Känner hur aggressionerna tornar upp sig och jag formulerar det jag känner. Det är otäcka tankar som jag lovar att aldrig yppa för någon. Aldrig:
- Jag hatar barnböcker.
- Just det, tänker jag och viskar ordet för mig själv: Haaaatar!
Jag sitter där på dasset och förbannar Anna Höglund och Pija Lindenbaum och Eva Lindström och allt vad de heter. Människor med alldeles fantastiska kunskaper. Fantastiska bokmakare som gjort mig lycklig så många gånger. Nu gör de mitt liv till en enda röra. Mitt hem behöver svabbas, min disk luktar illa och bilen borde lagas.
De där fantastiska författarnas ord slingrar sig runt min kropp. De letar sig mot halsen och trycker till. Jag kippar efter luft och stoppar fingrarna i munnen. Försöker dra upp några lustigheter som kommit fel. Men strupen är redan full.
Medan jag kämpar för mitt liv tänker jag på Anna och Pija och Eva och allt vad de heter. De där fantastiska bokmakarna som gjort mig lycklig så många gånger.
Kunde de inte gjort sina böcker en aning tråkigare. Inte mycket. Bara ett uns. Lite mindre pricksäkert. Lite mindre mitt in i en treårings tankevärld.
Då hade min dotter kanske tröttnat efter sådär 58 genomläsningar. Och vi hade kunnat gå vidare med våra liv.
Jag låser in mig på dass, blaskar kallt vatten i ansiktet och gurglar bort de angripande orden.
- Pappa måste vara ensam en stund, hojtar jag genom dörren.
- Läsa bok, ylar hon. Läääääääsa booooook!!!
- Du kan bläddra lite själv medans pappa bajsar, försöker jag.
- Neeeeeeeeej, pappa läsa nuuuuuuu!
Kommer ut igen. Där står hon. Tårögd, obeveklig, uppfodrande. Med tre böcker i näven och en blick som fräter sig fast. Greppar tag i tummen, drar mig mot hennes rum med sån kraft att jag nästan blir rädd. Puttar ner mig i sängen, baxar upp stora kudden bakom min rygg, sätter sig bredvid med gosefilten i famnen.
Tystnaden som uppstår är tung som en gravsten.
Hon vill tillbaka igen. Tillbaka till sagovärldarna.
Jag vill dricka kaffe. Prata i telefon. Städa.
Det är tyst i flera sekunder. Det känns som en evighet. Det ligger förväntan i luften. Själv är jag mest förvånad över att jag sitter där igen.
- Jamän, läs då, säger hon med sin allra gulligaste röst.
Och jag läser. Bara en gång till.


Krönika ur "Svensk bokhandel"