öööööööööö

– Inga böcker på golvet!

(Ur Barn & Kultur)

Bibliotekarien följde mig med blicken. Misstänksamt. Lokalen var tom och mitt på dagen. Men ödsligheten lättade inte upp stämningen. Inga gästvänliga nickar åt mitt håll.
Hon tittade bort när jag gick förbi och klädde genast på sig sin strängaste stjäl-inte-mina-böcker-min.
Platsen - ett stadsbibliotek på en större ort i Mellansverige. Tid: Härom året. Mitt på dagen.
Jag satt som vanligt på huk vid nedersta hyllan, uppslukad av ord med sedvanlig jättebokhög bredvid mig, prydligt staplad.
Bibliotekariens steg var iskalla när de trippande närmade sig. Blicken satt som fastnaglad i min rygg. Jag kände henne komma, närmare och närmare.
– Är det dina böcker som ligger på golvet, snäste hon.
Jag ryckte till. Rösten skar sylvasst genom tystnaden.
– Ja, jag tänkte låna dem. Går inte det bra?
Försvarsställningen kom automatiskt. Jag förstod inte vad hon menade. Jag förstod att hon var ute efter att skapa någon sorts ordning. Men vad hade jag gjort som fick henne att använda sin allra mest okamratliga myndighetsröst. Varför lät hon så sur?
Bibliotekarien förklarade sig:
– Jag vill inte se några böcker på golvet!
Orden smet ur munnen som kulspruteskott.
Golvet var nypolerat. Böckerna kunde omöjligt fara illa av beröringen mot golvytan. Men hon lät som min gamla rektor och jag rös vid minnet. Det var kulsprutespråket som plötsligt förde dem samman.
Denna människa som jag aldrig träffat förut tände något i mig. Hon berörde något ömtåligt. Jag kände samma ilska som jag så ofta kände som elev i skolan. Jag kände mig överkörd och omotiverat påhoppad. Men eftersom jag nu hunnit bli 34 år så vågade jag ifrågasätta. Som elev hade det varit omöjligt, då var det bara att lomma iväg med skammen.
- Varför är det så viktigt? frågade jag först lite försiktigt.
- Finns det några andra ställen jag inte får lägga böckerna på, fortsatte jag och kände att stridslusten växte inom mig.
– Hyllan där kanske? log jag sarkastiskt och pekade på kopiatorn.
Men innan jag hunnit mobilisera något starkare försvar sköt hon iväg sin artilleri.
– Det handlar NATURLIGTVIS bara om golvet, det är väl för övrigt ganska enkelt att förstå, morrade hon. Det handlar om respekt och vördnad för böckerna och dess innehåll. Förstår du vilken tid författarna lagt ner på de här böckerna?!? Golv är smutsiga, där går vi med våra ytterskor. Det är ingen plats för böcker.
Sedan försvann hon med en rivstart bakom nästa hylla.
Det var precis som i skolan. Och även nu försvann argumenten och jag satt tom och tillintetgjord och stirrade efter henne.
En brasklapp: De flesta bibliotekarier jag träffat på är väldigt trevliga. Så det så. Många gör ett alldeles fantastiskt kanonjobb trots att de får på tok för dålig lön.
Men! Jag har stött på några riktiga praktexemplar som får mig att rysa. Och min kritik handlar inte bara om deras personliga ovilja att hjälpa till.
Utan lika mycket om en överdriven högaktning av det litterära som jag tycker spridit sig bland många fler.
Visst ska orden uppskattas. Men vördnaden blir lätt för stor, både mot böcker och författare. Ingen fortsätter gå på bibliotek om han eller hon blir bemött på det här sättet. Bibliotek är en serviceinrättning. Böcker är bruksvara. Jag vill inte bli utskälld för att jag brukar utan uppmuntrad att läsa vidare.
Jag antar att "min" bibliotekarie var trött på ungdomars slit och släng med böckerna. Men det är inte någon New York-nollvision av brott vi behöver.
Hur reagerar den åttaåring som får en liknande utskällning den jag åkte på?
Naturligtvis genom att aldrig mer sätta sin fot på ett bibliotek. Det är ingen vördnad mot vare sig böcker eller författare.
Och en fråga till: Hur kan man låta bli att ta fram böcker som barn frågar efter för att man inte tycker att det passar dem? Jag har träffat på bibliotekspersonal som vägrat visa vägen till gröna Wahlström-hyllan, trots att den finns på biblioteket.
Det är tydliga fall av skenhelighet och snobbism. Ingen vördnad. Visst finns det bättre och sämre böcker. Men jag vill inte bli uppfostrad på biblioteket. Jag vill få vägledning. Och alla borde veta läsning föder läsning.
Jag har i hela mitt liv älskat böcker och tycker att jag har rätt att lägga dem bredvid mig på det nypolerade golvet medan jag letar efter nya. Borde jag ha en liten dammtrasa med mig? Borde jag lägga dem i en lagom luftfuktig tryckkammare. Borde jag fråga författaren om lov?